Till slut
Vad ska du bli när du bli stor? Jag ville bli kemist eller pilot. Det vill jag inte längre.. Jag är intresserad av kemi men inte så hemskt mycket om jag ska vara ärlig, kul om det smäller och ändrar färg mest. Pilot ok, men om man inte gått det där gymnasiet som en promille kommer in på varje år så kostar det skjortan och hela fracken att ta flygcertifikat. . Ok. Då jag var tolv ville jag bli skådis..
Problemet med det är att jag fortfarande vill det.. Väldigt gärna. Jag är tom utbildad, men inte hjälper det. Arbetsmarknaden är obefintlig om man inte heter Persbrandt, Fares eller Malmsjö i efternamn. Visst du k an gå scenskolan och få världens kontakter och möjligheter och en hejdundrans utbildning.. Men då ska du vara en på tusen. 12 pers av 1000 blir antagna.. I
nte undra på att man känner sig som en droppe i atlanten. Fast jag har kommit långt, så spelar nära ingen roll.. Det skjuter som bekant ingen hare. En jury av 5 personer har mitt liv i sina händer för 3 minuter och ska sedan bestämma om jag har begåvning nog..
Man tänker, jag struntar i detta och blir något annat.. Hmm vad vill jag bli om jag inte kan bli skådis.. Veterinär? Ja! Hmm få se. jaha... de tar också in en mindre skara studenter vart femte jäkla år och man ska ha 20.0 i betyg minst.. Då räcker det inte med ynka 18.8 poäng inte.. Ok.. journalist, ja jag gillar ju att skriva uppenbarligen! Ja! Ok.. Just det de har heller ingen arbetsmarknad och frilans är inget lockande ord..
Så håller man på fram och tillbaka och återkommer till teatern som en kärnpunkt i hjärtat..
Visst ska man kämpa för det man vill, man vill vara den som orkar fajtas för det man vill ha och få det till slut.. Kan inte till slut komma nu?
Jo tack... varför gör man sådär? Jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska bli när jag blir stor förstås, förutom när jag 14 år gammal även jag bestämde mig för att bli skådis (men du vet ju hur det är och blir... och hur man är själv och hur folk är, du vet). Varför utbildar jag mig till personaltant egentligen? Fotograf kanske, gå i papsens fotspår... Jag vet hur du menar, till slut verkar liksom inte vilja infinna sig. Och sen rätt vad det är inser man att det smög sig på någon gång under tiden, helt utan ens godkännande och så fattar man inte vad som hände när och hur det blev så... men jag gillar dig ändå :) KRAM!
